Realism är så 1900-tal
Att vara realistisk är överskattat. Tänk efter: hur många framgångsrika projekt, uppfinningar eller livsöden har skapats av människor som höll sig innanför den så kallade verklighetens ramar? Sanningen är att “realism” ofta är en snygg etikett för “rädsla” eller “jag vet inte hur jag ska göra det”. I det här blogginlägget tar vi avstånd från den fyrkantiga realismens bojor och ger dig permission att drömma stort, ta steget ut i det okända och tro på att just du kan skapa det omöjliga. Men vi gör det med en nypa humor – för att livet är för kort för torra pep-talks – och ändå med allvar, för att du faktiskt kan omvandla dina drömmar till verklighet.
Realismens fängelse: Hur vi sätter käppar i hjulet för oss själva
När någon säger “var realistisk” låter det ungefär som att bli beordrad att äta grönkål till frukost – visserligen nyttigt, men vem blir taggad på livet av det?
Realism är som en försäkring: “Om det inte funkar, så kan du alltid skylla på att du bara var realistisk.”
Men vems dröm är det egentligen du skyddar? Inte din egen.
Många av oss har hört förnuftets röst sedan barndomen: “Tänk på att bli läkare, ingen lever på att måla enhörningar.”
“Ska du verkligen satsa på att skriva en bok? Det är omöjligt att bli författare idag.”
Dessa “klokheter” är ofta bara rädsla för att misslyckas – rädsla för att vara annorlunda och sticka ut.
Realism i fel dos blir ett fängelse, där du ser väggarna men glömmer att du kan sparka ner dem.
Drömmar föds i det absurda
Tänk på några av historiens mest anmärkningsvärda genombrott. De kommer sällan från personer som satt sig ner och gjorde en risk- och SWOT-analys: De kommer från den galne ingenjören som ville flyga när alla andra sa “det är mot naturens lagar”, från konstnären som blandade färg i jazzrytmer, eller från entreprenören som bestämde sig för att skapa världens största bokhandel – på nätet. (Tja, det var visserligen en viss Jeff Bezos.)
Det absurda, det “orealistiska”, är odlingsjorden för innovation. Här frodas idéer som får motså både logikens törnar och omgivningens skeptiska blickar. Så låt oss bli bekväma med det obekväma: släpp fram dina mest skrattretande, galna visioner på papperet (eller i anteckningsappen).
Inget är för stort, inget är för dumt.
Den första galna idén är alltid bäst – ignorera nästa två
När vi försöker vara realistiska drar vi också ofta ned våra idéer till en “acceptabel”, “genomsnittlig” nivå. Första impulsen är ofta den mest kreativa, råa och ärliga. Men i stället för att omfamna den, börjar vi tweaka: “Men hur ska det finansieras?” “Vad säger marknadsdatan?”
“Finns det googlade tutorials för det här?” Snart är vår idé så nedvattnad att den lika gärna skulle kunna vara en försäkringsblankett.
Knepet är enkelt: skriv ner din galnaste idé utan filter.
Sen – innan du går in och redigerar – låt den sjunka in. Låt den bo kvar i ditt medvetande ett tag. Ofta är det just det magiska fröet som gömmer sig där, bakom alla drömtyglare.
Humor som motgift mot självtvivel
Att våga vara orealistisk kräver mod – och ett visst mått självironi.
Om du försöker alltihop på allvar hela tiden, kommer rädslan att misslyckas äta upp dig levande.
Här kommer humorn in som en räddande engångssköld: skratta åt dina egna tokiga idéer, dela dem med vänner och låt dem fånga glimten i ditt öga när du förklarar ditt nästa digitala enhörningsprojekt.
Exempel: Säg att du vill starta en onlineplattform för folk som vill vinna diskussioner mot sin katt (med hjälp av psykologiska knep och katt-övertygelse-tekniker).
Låter det dumt? Kanske. Men genom att skratta åt det, tar du udden av rädslan och signalerar till dig själv att det är okej att tänka annorlunda.
Plötsligt är steget till något lite mer “realistiskt” inte så långt – och även om just katt-idén förblir en parentes har du tränat din kreativitet och ditt mot.
Förtroende för processen – tro även när det känns tokigt
Att kliva utanför realismen är som att ta en promenad på en gungande hängbro utan räcke. Du vet inte exakt var du ska sätta foten, och det känns läskigt, men om du blundar och litar på att bron håller, upplever du något spännande: adrenalinet, friheten, och överraskningen när varje steg faktiskt bär dig.
Processen är viktigare än resultatet i början.
Förtroende för din egen förmåga att lösa problem på vägen är guld värt. Sätt upp små “experiment” där du testar en galen idé: kanske en Instagram-omröstning, ett kort mejlutskick, eller ett prototypsamtal med en vän.
Lär av varje steg – och kom ihåg att du styrs av din egen inre kompass, inte av andras förutfattade meningar om vad som är “realistiskt”.
Källkritik för idéer: Släpp inte in de inre tjurskallarna
Vi har två röster i huvudet: kreatören och kritikern.
Kreatören viskar: “Tänk om vi kan…” Kritikern svarar: “Tänk om det går åt skogen och vi tappar allt?”
Om du låter kritikern köra över idéerna med bulldozer, kommer du sällan undan den ljusskygga gråa vardagen.
Håll istället kritikern i schack: ge hen en speciell tid på dagen (till exempel 15 minuter efter du brainstormat) för feedback, och låt resten av tiden vara helig för kreatören.
På så sätt får båda rösterna höras, men ironiskt nog blir det ofta så att kritikerns invändningar bleknar när idéerna redan har hunnit gro.
Visualisera (med ett leende)
Visualisering är inte bara för advokater i TED-talks. Det är ett verktyg som hjälper dig att höja din inre självbild. men gör det roligt!
Rita dina drömmar som serieteckningar, gör ett kollage med knasiga bilder från Google (tillåt dig skratta åt kombinationen “flygande matbord” eller “dansande robotar”).
Ju mer färgrikt och absurdare ditt kollage är, desto snabbare går det att få igång din kreativitetsmotor.
När du sen tittar på ditt konstverk varje dag, börjar ditt sinne långsamt acceptera – och till sist tro – att det faktiskt kan hända. Som ett slags hypnotisk hyllning till din framtid.
Det pragmatiska (men ändå orealistiska) steget
Okej, så du har omfamnat din absurda vision och skrattat åt dina egna galenskaper. Nu? Dags för lite pragmatism. Sätt ett litet mål: kanske att skicka ett mejl med din idé till tre kontakter, posta en teaser på sociala medier eller läsa en bok om ämnet. Men här är grejen: välj uppgiften inte efter hur “realistisk” den är, utan efter hur mycket energi den ger dig. Om en aktivitet får dig att känna dig som en superhjälte, är det ett bra tecken.
Målet är att bygga momentum.
Varje litet framsteg – även om det bara är att skriva “Hej, jag har en idé” i din anteckning – är en seger. Det visar dig själv att du tar dina drömmar på allvar.
Skapa din egen “lack-of-realism”-rutin
Precis som meditation eller träning, behöver du träna din förmåga att vara orealistisk. Avsätt tid varje vecka för “vild idé-session”: sätt 20 minuter på klockan och låt inget hindra dig från att skriva ned allt som dyker upp. Inga filter, inga om. När tiden är ute, markera dina favoriter med en gul markering och fundera över hur du kan ta ett konkret steg mot var och en.
Den här rutinen är din fermenteringskammare där dina drömmar får jäsa till full styrka. Utan den riskerar du att falla tillbaka i realismens grå komfortzon.
När till och med skeptiker blir nyfikna
Till sist: när du börjar agera på dina orealistiska idéer, kommer folk reagera. En del höjer på ögonbrynen, andra flinar, kanske några fnissar “du är galen, men det kan nog bli kul att följa”.
Det är en bra signal! Skepsis är början på fascination. Låt dem se din entusiasm, ditt engagemang och dina framsteg – snart kommer skeptikerna fråga hur de kan hoppa på tåget.
Receptet är enkelt: fortsätt skratta, fortsätt ta små steg, fortsätt bygga det som en gång var en omöjlig dröm.
Att våga vara orealistisk handlar inte om att fly verkligheten utan om att skapa en ny. Verkligheten du känner är bara en begränsad tolkning av vad som är möjligt – och du har nyckeln till att skriva om den. Ta på dig din inre clownnäsa, dra ut på äventyr i ditt eget sinne och låt ingen tala om för dig att du måste sluta drömma när du blir vuxen. För verkligheten behöver just din unika, galna, imponerande dröm för att utvecklas. Så ropa högt: “Jag är orealistisk – och det är min superkraft!”